Medmänsklighet i juletid och all-tid!

I mitt jobb som distriktssköterska i hemsjukvården har jag varit hemma hos väldigt många människor, i alla åldrar. Anledningen till mitt besök varierar i det oändliga, det kan vara från att ge en enkel injektion till att lindra smärta eller oro vid en persons sista dagar i livet.

Något som ofta slagit mig är ensamheten. Hur ensamma många är eller uppfattas vara. Särskilt äldre. Livspartnern är borta och barnen har fullt upp i sina liv. Det är svårt att hålla kontakten med vänner och bekanta. Mitt besök har då blivit dagens eller kanske till och med veckans höjdpunkt. En levande människa att prata med. Man bjuder gärna på kaffe och vill att "syster" stannar länge. Jag blir en kanal och en bekräftelse på att livet faktiskt pågår där ute, och upplevelsen att vara en del av det som tidigare kanske är borta sedan länge. Hur gärna jag än vill stanna kvar så har jag många fler som väntar på mig. Det är lätt för mig att känna mig viktigt och behövd. Borde inte alla få göra det då och då?

Vad jag vill säga är att alla känner vi någon, ung eller gammal, som sitter ensam. Just nu är det svårt med besök -men RING vetja! Jag lovar, det blir dagens höjdpunkt för den som sitter själv. Och vem vet, kanske även för dig!

Medmänsklighet- visst kan vi inte få för mycket av det? Och speciellt inte i juletid, en mot tidigare år annorlunda jul, som kanske gör att ännu fler sitter ensamma. Frivilligt för en del, men ofrivilligt för fler.

Julefrid!

// Emma